Grattis Jesper Sundstrand till en mycket snabb vandring från Sveriges sydspets till Abisko! En fin prestation som Jesper gjorde nästan hela vägen tillsammans med Marcus Persson.
Med Jespers tillåtelse citerar vi vad han själv skriver på Instagram:
“Smygehuk-Abisko
67 dagar
Grövelsjön-Abisko (Gröna Bandet)
29 dagar
Med handen på den blå dörren i Abisko avslutade jag igår, 18e augusti 13:00, denna strapats. Det har varit en resa med få och måttliga dalar men med åtskilliga och skyhöga toppar. När kvällarna väl nått sina slut har dem alltid avslutats med ett leende på läpparna.
Vi har upplevt Skånes rapsfält, myst oss igenom Smålands landsbygd, gått djupt i bergslagens skogar och utforskat vårt kära fjälls vida spektrum med allt från glaciärjokkar till fjällhedar. I slutändan sitter jag i Abisko med fantastiska människor och minnesvärda konversationer på ett billigt hostel och känner mig nöjd. Nöjd med resan, nöjd med prestationen och nöjd med slutet.
Motivationen, orken och viljan fanns inte där när den sista utmaningen upp mot röset låg framför mig. I samband med att jag pratade med Marcus och familj om tankarna och besluten som skulle tas – kände jag vad som var rätt beslut.
Röset står kvar och som en gammal elev menade för inte så länge sedan; ”du är på väg till en stor betongklump, basically”. Och jaa, basically är det en betongklump. Visserligen höll hen med om att det skulle vara häftigt att principiellt stå i tre länder samtidigt, men det får jag göra någon annan gång. Att vara så nära det initiala, och i vissa ögon självklara, målet och att avrunda i ”förtid” kanske grämer mig om någon månad eller två, men idag känns det så mycket rätt.
Att gå ensam drygt två veckor från Klimpfjäll har varit spännande och givande. Man får ett annat ansvar med helt andra möjligheter och förutsättningar. Det enda som dikterar hur dagen ser ut är ens kropp och knopp. Men allt det där som subtraheras i ekvationen från när man är två är ju faktiskt det man saknar mest i slutändan. Att kommentera en upplevelse, ett beslut, ett möte. Att resonera kring alternativ eller föra diskussioner om det mest oväsentliga som finns är faktiskt en oersättlig del i vad som blivit långdistansvandring för mig. Dem sista två veckorna var jag solo sedan benhinnorna stoppat Marcus i Klimpfjäll.
Att det skedde precis innan Kungsleden, där man inte kan undvika andra människor, inte undgå minnesvärda möten och samtal, underlättade det hela. Vetskapen om att det ”bara” var drygt två veckor kvar likaså.
Kanske hade det varit en realitet att fortsätta med sällskap, eller så hade det inte varit det – men för mig spelar den där betongklumpen eller en särskild titel inte tillräckligt stor roll för att jag skulle kämpa emot min egen vilja och känsla.
Ända från Smygehuk har det tydliga faktumet dock gjort sig påmint – fyfan vad fint vårt land är.”
